Uppdrag i Moldavien

År 2006 startade i Moldavien ett motsvarande EU-projekt som i Ukraina två år tidigare. Jag och en annan kollega från Finland fick möjlighet att delta. Liksom då deltog även andra länder i projektet med egna områden. I ”Kick-off” mötet i huvudstaden Chisinau som leddes av EU-delegater fick vi i uppgift att göra observationer på ett antal gränsstationer mot Ukraina, Ungern och Rumänien. Två representanter från Moldaviska tullstyrelsen och en tolk följde med oss på våra resor.

Moldaviens areal är endast 1/10 av Finlands areal eller ca 33 000 km2 så vi hann under resorna till gränsstationerna se största delen av landet. Landskapet består av kuperat slättlandskap med djupa dalar och många floder. Moldavien har ett gott klimat och bördig jord vilket gör det till ett jordbruksland. Vägarna var emellertid bara i nöjbart skick. Våra Moldaviska kolleger berättade att speciellt vintertid hade lastbilarna svårt att ta sig upp för de höga backarna. Överallt såg vi hästvagnar på vägarna. En stor förändring har skett när jag drygt fem år senare reste i området. Nu hade hästvagnarna nästa helt och hållet ersatts av traktorer.

Autonoma Transnistrien
Transnistrien är en autonom region i östra Moldavien, även om den juridiskt ännu tillhör Moldavien. Dess areal är 4200 km2 eller ca hälften av Nylands areal. Den får ekonomiskt och militärt stöd från Ryssland. Regionen har egen polis- och tullmyndighet, valuta, rätts- och skatteväsende. Transnistrien är ett känsligt ämne för Moldavierna som också har händerna fulla med att bekämpa korruptionen och brottsligheten i landet. Under besöket talade man inte eller ytterst lite om Transnistrien. När jag i ett skede mycket försiktigt frågade en man om hur man förhåller sig till läget där började mannen gråta. Det visade sig att han har släktingar där som han i nuläget inte kan besöka. Samma sak kom också fram när vi efter ett besök vid en gränsstation mot Ukraina passerade gränsen till Transnistrien på ett kort avstånd. Våra värdar undvek finkänsligt att svara på vår fråga om att göra ett kort besök till gränsen.

Rånförsök nära att lyckas
Själva Chisinau är en blandning av gammalt och nytt. Många av dess stadsdelar är fortfarande fula gråbetongbyggnader typiska för det kommunistiska arbetarsamhället. Här och var kan man ändå se moderna byggnader, ofta bank- eller andra offentliga byggnader.

Men i stället kan man skryta med vackra parker. Det kunde jag och min kollega konstatera när vi vandrat genom en vacker park i centrum och närmade oss vårt hotell. Av någon anledning tog jag fram min plånbok ur bakfickan samtidigt som min kollega vände sig om och såg två män som tittade intensivt på mina rörelser, och det såg ut som om de satt fart mot oss. Kollegan varnade mig och vi skyndade oss in i hotellet som lyckligtvis var helt nära. Jag drog en lättnadens suck, men tyvärr gjorde jag om min dumhet fem år senare och då kunde det ha gått riktigt illa. Men lyckan stod mej än en gång bi.

Kärt återseende och sammanfattning
När jag två år tidigare stod på en ukrainsk gränsstation och såg upp mot den moldaviska sidan hade jag ingen aning om att jag skulle komma tillbaka för att därifrån blicka tillbaka mot den ukrainska sidan. Nu visste jag vad jag såg framför mej. Det gav en euforisk känsla lite av dèjá vu.

Vi gjorde sammanlagt fyra resor under denna tid till Moldavien. Landet hör till de fattigaste i Europa, men folket är vänligt och vi kom väl överens med våra värdar. Moldavien är nog ett jordbruksland men liknande stora ängar och åkrar som vi såg i Ukraina såg vi inte här. Transnistrien är ett känsligt ämne, och landet lider också av att de största industriverksamheterna hamnade där efter separation år 1992. Men allt som allt var Moldavien en intressant upplevelse.

Texten är ett utdrag ur boken ”Från Nystad till internationella uppdrag” av undertecknad år 2013

Henrik Smeds