Kallbådans fyr      

                                                                  Henrik Smeds 11/2023
 

Det finns ca 40 fyrar i Finland men Kallbådans fyr 10 km utanför Porkala är unik med sin form och röda färg. Den är också min favoritfyr. I hundra år har den bistått skeppsbrutna, sett krig och försummelse efter kriget.

Byggandet av fyren våren 1920 var farligt på det 2 – 3 meter höga skäret. I juli bröt en storm ut som svepte allt  byggnadsmaterial i havet. Men julistormen var bara början. I november fortsatte stormen i tio dagar. I det halvfärdiga bygget fanns tio man som var livrädda då huset skakade av stormen och vågorna svepte över byggnaden. Men trots alla svårigheter reste sig  fyren snabbt och ljuset kunde tändas den 15  december 1920. Uppförandet av fyren kom att kosta ca 550 000 mark.

Säkrade sjöfarten till Helsingfors

Den nya fyren ersatte Rönnskärs fyr som nu låg för långt inomskärs. Dessutom kunde den mera effektivt bistå vintertrafiken till Helsingfors.

Fyren som är ca 20 hög är uppförd på en massiv betongsockel och där ingår maskinrum, verkstad, bastu, en vattenbehållare för färskt vatten, bostäder, en mistlur och allra överst finns fyrlyktan. 

Livet på den isolerade fyren

Efter inspektionen av fyren följande sommar flyttade personalen in med sina familjer. Under åren fram till vinterkriget bodde där vanligtvis tre familjer. Livet på den isolerade fyren var inte lätt. Fyrens besättning byttes ofta speciellt på 1930-talet. Det var inte hälsosamt att arbeta där innanför de fuktiga betongväggarna, i synnerhet vintertid. Här kunde man inte odla någonting eller ha husdjur. Det var inte heller någon bra plats för barnen med tanke på det sociala livet och säkerheten. Vid sjuårsåldern skickades de till fastlandet för att gå i skola.

Olyckor och stormar

Olyckor hände på fyren. Det berättades att en liten pojke på två år föll flera meter ner från kammarens fönster. Lyckligtvis var fyrens vägg så sned att barnet rutschade nedför väggen mot en järnstång och hamnade mellan väggen och stången. Pojken låg medvetslös en stund men fick inte några större skador.

Också stormarna kunde orsaka skador. En person som bodde i fyren på 1930-talet berättade om att hon upplevt en så kraftig storm att den söndrade fönstret och vattnet rann genom hela lägenheten. 

Farlig farled

Kring Kallbådan finns flera grynnor och låga skär, som har lett till att många fartyg förlist eller stött på grund. Bäst kommer vi ihåg när Kryssingsfartyget Sally Albatross grundstötte i mars 1994 i närheten av Kallbådan, eftersom personalen på kommandobryggan inte behärskade fartygets navigationssystem.  Passagerarna evakuerades till en isbrytare som kom till platsen. Fartyget kunde bärgas och det reparerades först på varvet i Nordsjö och senare i Italien.

Spritbåtarnas tid

Under förbudslagens tid på 1920-talet smugglades stora mängder sprit via Estland till Finland. Kallbådans fyr låg på bara ca 30 kilometers avstånd från den estniska kusten och därifrån kunde man bra se små fartyg som med skumma avsikter rörde sig i området. Problemet var att det saknades radioutrustning  och därför kunde man inte kalla på hjälp från en tullbåt. Stora beslag gjordes nog ändå. I juli 1925 beslagtog tullen på basen av ett tips från en fyrvaktare 3000 liter sprit från Tyskland. År 1929 fick Kallbådan äntligen sin radioutrustning med vilken man kunde hålla kontakt med omvärlden utan signalflaggor. Men strax efter det upphörde ju förbudslagen att gälla.

Krigstiden och slutet på fyrlivet

I november 1939 startade vinterkriget. Alla civila evakuerades i sista stund från fyren som bemannades av finska soldater som under fortsättningskriget fick sällskap av tyska vapenbröder. Sovjetiska bombplan försökte flera gånger bomba fyren men lyckades inte få in någon fullträff. Visserligen fick byggnaden en del träffar och fyrlyktan skadades delvis. Under hela krigstiden fanns dessutom några fyrmän på plats i fyren.

Efter kriget ingick fyren i den s.k. Porkalaparentesen som utarrenderades till Sovjetunionen år 1944. När man fick området tillbaka 1956  inspekterades fyren. Chocken var så stor över hur de sovjetiska soldaterna hade farit fram att man inte kunde stanna kvar där längre. Fyren automatiserades något därefter och man försökte samtidigt rusta upp den igen, men pengarna räckte inte långt så den började långsamt gå mot samma förfall som Bengtskär. Servicen sköttes först från Rönnskär och senare från Helsingfors.

Kallbådans räddning

Därefter föll Kallbådans fyr mer eller mindre i Törnrosa sömn i  flera decennier  tills före detta bergsbestigaren Veikka Gustavsson fick syn på fyren under en paddlingstur sommaren 2001 och beslöt att utforska den. Som van bergsklättrare tog han sig upp för en brandstege och kravlade in genom ett fönster och såg att inredningen var helt förstörd.

Efteråt tog han kontakt med Sjöfartsverket och frågade om inte fyren borde restaureras och fick till svar att sådana pengar inte fanns. Det stoppade inte honom utan han började samla in pengar och fick ihop 600 000 euro och nu fick han grönt ljus för renoveringen. Under årens lopp har han målat, rappat och burit bort stenar från hamnen och samtidigt försökt övertyga tjänstemän, politiker och företag att satsa på en större renovering. 

Det börjar ge resultat. Nu ca 20 år senare inledde Trafikledsverket en större renovering, betongen stärktes och ett nytt tak lades på. När Veikka började hyra fyren krävdes en månadshyra, men numera räcker det att han uppfyller vissa  arbetsuppdrag under året. Veikka ordnar avgiftsbelagda utflykter till fyren för företag.  Turismen begränsas av att det är ett naturskyddsområde p.g.a. stort antal sälar som finns i området, och kräver Trafikverkets  tillstånd för att ta iland. Själv vistas han kring en månad i året på fyren.

Hundraårsjubiléet firades anspråkslöst den 15 december 2020 med några medlemmar från Finlands Fyrsällskap som tillsammans med Veikka Gustavsson  tände ljus i fyren kl 16. 

Också vi medlemmar från Fyrsällskapet som varit med att skriva boken om Fyrar och Lotsar i Porkala  fick möjlighet att besöka fyren sommaren 2020. För mig var det en stor upplevelse eftersom jag något år tidigare endast kunnat beundra fyren på avstånd när fyrsällskapet gjorde en resa i trakten.

 

Bilderna är från boken 'Fyrar och Lotsar i Porkala'